En rant om minimalism igen. Nu med en Dymo i högsta hugg. Jag går igenom mina fyra regler för min acklimatisering till ett mer hållbart och minimalistiskt liv. Även: djupa samtal med kakao.
Solbrända ben med ljusrosa nyläkta ärr efter krasch med kickbike ställer sig i vägen för min blick. Det doftar polkaströssel i luften, och solvarmt hår. En svettig lite glassklibbig hand klappar mig på armen. ”Här mamma.” Jag får en kopp kaffe i min hand.
Så verkar det finnas ett slut även på den här sommaren. Jag har läst om folkhemmet ur olika synvinklar hela dagarna, nu har jag precis lämnat in den sista uppgiften. Hoppas jag.
Hon kom om helgerna, min kusin, och glittrade och kvittrade. ”Du måste prova det här!” och jag såg på henne att hon var starkt påverkad av endorfiner, lyrisk och salig. Jag sa nej. ”Du verkar inte riktigt klok” sa jag. ”Du verkar ha gått med i en sekt” sa jag.
Det flöt förbi i flödet på Threads, Bloggfrossa, och det klack till i mig på ett sätt som bara en Madeleinekaka kan frambringa minnen. Den där perioden i mitt liv då jag inte gjorde så mycket annat än lekte med kod och byggde bloggar. Då jag hängde på webForum och snackade webbstandard, xhtml vs html5, och livet och grejer. Perioden är i minnet tonsatt av Red Hot Chili Peppers.
Jamen sen sist har jag börjat läsa på LiU, omplacerat mina kaniner – och gått med i två föreningar vid universitetet: en om foto och en om film, en digital bokcirkel, samt tangoföreningens styrelse. Allt hör ihop. Det ena fick mig att inse att jag inte kan ägna alla mina dagar åt att städa helt […]
Jag läste på Twitter om en person vars mål med 2024 var att sluta försöka sluta vara en pleaser, för att den korta stund hen var trevlig mot en främling gjorde världen till en bättre plats… och det slog an något hos mig. Att sluta försöka sluta göra andra nöjda.
I förra inlägget om minimalism, kapitalism, Dana och Cass pratade jag om hur man kan göra minimalism till en antikapitalistisk handling. Tvärvägra det system som påverkar oss negativt på alla plan, och politiskt uppmuntrar till fascism. Eller ja, det skrev jag kanske inte men det var vad jag menade. Har du inte läst det så […]
Det är fredagseftermiddag och jag ligger i mörkret och tystnaden, väntar på att ännu ett migränanfall ska klinga av. Småscrollar på nersläckt mobil. Uttråkad. Pokemon Go fungerar inte när jag har migrän eftersom det blinkar för mycket. Funderar. Instagram kan vara lite kämpigt med rörliga zoomande reels i olika tempon.
Funderar på min närvaro i sociala medier, men också min konsumtion av sociala medier.
Vid midsommar åkte jag till Lunnevads folkhögskola, där Eva-Lena och Nisse arrangerade Midsommartango för sjunde året. Ett kärt återseende efter pandemiårens baksida med uppehåll i folksamlingar. Också kärt benämnt som vuxenkollo.
Äntligen. Det är underbart att få säla runt i en pöl en stund. Yngsta är också lite av en säl så vi övade på att simma under ytan, flyta, samt det mindre kända simsättet ”sittsimma”. Det känns som själen sträcker ut sig över vattenytan och andas in livet med gälar, jag känner mig sju mil […]
