Hon kom om helgerna, min kusin, och glittrade och kvittrade. ”Du måste prova det här!” och jag såg på henne att hon var starkt påverkad av endorfiner, lyrisk och salig. Jag sa nej. ”Du verkar inte riktigt klok” sa jag. ”Du verkar ha gått med i en sekt” sa jag.

Men hon kom tillbaka, om och om igen, lånade min soffa för övernattning och satt i mitt kök och glittrade. ”Du måste prova!” sa hon. Men jag höll envist emot.

Till en dag i mars då jag inte orkade med mer av hennes påtryckningar och kände att det bästa sättet att få henne att sluta tjata ändå måste vara att motbevisa henne. Visa henne att tango inte alls var något för mig, så skulle hon bli tyst sen. Jag gick med på att åka på en prova på i Hackefors utanför Linköping, vilket ligger en tjugofem minuter på pendeln och en stadsbussresa bort. Så jag sitter där på bussen ut till Hackefors när min kusin hör av sig.

Jag har fått migrän.

skrev hon

Jag fick liten känsla av panik. Nej men inte nu? Ska jag åka till prova på alldeles själv? Aja, morskade jag till mig; har jag kommit såhär långt kan jag lika gärna gå hela vägen. Oavsett, jag klev av hållplatsen därefter och gick in i vad jag vill minnas var någon slags skolbyggnad, betalade inträdet och kikade nervöst in. I en av salarna dansades det tango. Det var mest obegripligt, musiken var konstig och alla såg ut som sju svåra år… så jag gick på prova på för salsa och lindy hop först. Det var precis som man kan tänka sig en prova på med salsa respektive lindy hop. Men. Jag hade ju betalat inträde för alla tre danserna så det var väl ändå lika bra att ta den där tangon också, tänkte jag, och gick ner till källaren när prova på’n för tango skulle börja.

Musiken startade, det var någon knastrig historia från mellankrigstiden. Jag fick dansa med någon reserverad person som hette Henrik. Det var högst förvirrat. När prova på’n slutade blev det fri dans och en dansare vid namn Tomas sög tag i mig och vi började någon form av dans. Plötsligt ställer han sin fot framför min, tvärnit, jag frågar vad sjutton han tar sig till? Han ler och säger ”Det är nu du kan dekorera.” och det var där och då det klingade till i mig. Euforin. Det var ju inte alls så stelt och allvarligt som jag hade föreställt mig. Ja, alla ser dödsallvarliga ut men jag har nu förstått att alla är superkoncentrerade på att dekorera dansen. Inte ansiktet.

Timmar försvann. Jag kom ut från byggnaden när det var mörkt, och med förvirrade ömma tassar gick jag till busshållplatsen samtidigt som jag ringde min kusin. Jag glittrade och kvittrade så häftigt att hon bara skrattade.

”Vad var det jag sa?”

sa hon

Samma vecka var det en prova på i Norrköping och jag tog med mig en vän. Vännen hade på sig gummistövlar, som alla vet är ett utmärkt skodon för tango. Det spelar ingen roll; jag fick ett litet kläm på eldsjälarna i Tango BeGeer, Norrköpings tangoförening. Veckan efter var det milonga (socialdans) i Linköping med Milonga La Barranca. Jag åkte dit. Inte för att jag kunde dansa men för att jag ville. Läskigt men väldigt bra för mig att bara släppa sargen och komma in i matchen.

Jag anmälde mig till en workshop med Bryndis och Hany från Österrike och det var en alldeles strålande ingång till tango för min del. Men då var det så att säga redan kört. Jag var fast. I sekten. Så kan det gå, när det går. I år är det 12 år sen, och det frambringar samma eufori om inte mer.