Vid midsommar åkte jag till Lunnevads folkhögskola, där Eva-Lena och Nisse arrangerade Midsommartango för sjunde året. Ett kärt återseende efter pandemiårens baksida med uppehåll i folksamlingar. Också kärt benämnt som vuxenkollo.

Min kusin lockade med mig att dansa mer än bara midsommaraftonseftermiddagen, varför det blev mycket mer intensivt än vad jag först beräknat och anpassat orken efter. Mycket skratt och dans under tre dagar bjöd in för en härlig träningsvärk i hela kroppen, väldigt mycket i skrattmusklerna, men kanske mest i fötterna. Jag tror inte riktigt mina fötter är okej än.. ens såhär en tre veckor efteråt.

Ändå höll jag mig från att utmana mig både socialt och på dansgolvet för att inte provocera utmattningen. Ändå kom det ett bakslag på tisdagen efter, då jag misslyckades med att hälla upp ris i en burk. Ja, misslyckades på det vis att jag såg att det rann ut flera deciliter ris på bänken och på golvet men jag orkade inte stoppa eller ta emot, det fick rinna tills det tog slut varpå jag gick iväg till soffan och la mig och sov. Det är så tydligt att jag fortfarande har svårt att beräkna hur mycket ork något tar, trots att jag levt med denna utmattning sedan 25 år.

Får det mig att vilja sluta dansa? Nej.

Har jag signat upp mig på ett nytt dansevent? Ja.

Kommer jag krascha efter det också? Absolut. 100%
Dans är livet, låt en människa leva lite.