Om jag kliver av bussen en hållplats tidigare kan jag njuta av bruset, av ljuset, av fågelkvittret i Norrköpings parkmiljö. Där får jag en stund att rensa tankarna efter en dag med föreläsningar eller seminarier. Då kan jag lyfta blicken från kurslitteraturen en stund och…
Jag tittar på en YouTuber som går på promenad med gatufotografer i New York, Chicago, etc och frågar dem om de kan avsluta meningen ”I take pictures because…” och jag funderar på frågan.
Varför tar jag så många bilder?
Pi-dagen höll sig solig och sval, och jag tog en promenad med mitt Pentacon 29mm f/2.8 och tittade på Norrköping. Det är inte utrustningen som gör bilderna, men nog hjälper det att snurra på de här gamla objektiven. Manuell fokus kräver sin andningsfrekvens. Fyrkanter och dylikt.
Jag och en fin vän gick en promenad och tittade efter vårtecken runt Åbackarna. Vi fann krokusar, en sprillans ny Femöresbro och en exotisk fågel.
Jag har skrivit hemtenta. Det känns ungefär som jag bott i ett gryt i tre dagar och nu på den fjärde dagen kommit ut med vild frisyr och något grinigt i blicken. Men det är väl precis så en hemtenta känns. Nu ska jag ta helg. Vad bättre sätt än att ägna tid i Castle Rock, Maine?
Det är nu kvällen på alla hjärtans dag, barnet sitter med ryggen mot ett element – värmer sig och äter chips. Vi småpratar om livet och grejer, och vi konstaterar att det här med livet och grejer kan vara ganska mysigt. Hennes dag har ägnats åt skridskoåkning och gångertabeller. Till slut blev till och med åttans gångertabell lite mysig.
Filmrecension på gång. Den här veckan tittar jag närmare på en film som ser upp, nämligen Don’t Look Up (2021) med Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence. Vad handlar filmen om och vilka växlar kan man dra till den nu såhär några år efter att den kom?
Jag tänkte mig att jag skulle skriva löpande bokreflektioner i mitt projekt att läsa mig igenom Stephen Kings samlade verk men jag inser att jag får nog backa på det. Det kan bli tjatigt med en ny reflektion varannan dag, tänker jag.
För några månader sedan lyssnade jag på en podd om en mamma som – i sken av Münchausen by proxy – gav sitt barn insulin för att få likes och sympatier på sociala medier. Någonstans där blev jag så less på att lyssna på poddar om människor som beter sig helt vansinnigt åt varandra.
