Solbrända ben med ljusrosa nyläkta ärr efter krasch med kickbike ställer sig i vägen för min blick. Det doftar polkaströssel i luften, och solvarmt hår. En svettig lite glassklibbig hand klappar mig på armen. ”Här mamma.” Jag får en kopp kaffe i min hand.

Så verkar det finnas ett slut även på den här sommaren. Jag har läst om folkhemmet ur olika synvinklar hela dagarna, nu har jag precis lämnat in den sista uppgiften. Hoppas jag.

Vi åkte västerut en helg i augusti, på vägen dit besökte vi Grenna museum och begrundade en väldigt dålig tripp. Eller mer.. en otroligt ogenomtänkt grandios idé med uselt genomförande som misslyckades totalt och alla dog. Jag talar naturligtvis om vår stordådare André och hans kompanjoner Fraenkel och Strindberg.

Dagen efter besökte vi Naturhistoriska muséet i Göteborg. Det var inte en behaglig upplevelse. På tok för mycket triumf över andras död. Inte alls samma vördad som i Grenna. Vi kan ju ändå känna lite vördnad för alla de tusentals djur som Naturhistoriska har i sin samling, från de fallna lejonen till de minsta lilla hopprätvingar. Makabert.

Jag studsar till nuet när hon berättar att hon har ramlat på sin kickbike i veckan, och visar ett nytt ärr på sitt andra knä. Det brukar vara ett sommartecken när plåstren åker fram och placeras med omsorg på skrapade ben. Om några dagar börjar hon femman. Sommaren tar slut. Undrar om även nästa sommar innehåller skrapsår.