Länge leve nittiotalet? Nej nu har det brunnit någonstans, en säkring har gått eller kanske har det hela blåst igenom. Nittiotalet? Menar jag perioden – i mitt liv – då musiken slet mellan grunge och techno. När modet uppmuntrade till en ”heroin chic”, en undernärd epok? Då när ekonomin var i botten?
Jag tittar på en YouTuber som går på promenad med gatufotografer i New York, Chicago, etc och frågar dem om de kan avsluta meningen ”I take pictures because…” och jag funderar på frågan.
Varför tar jag så många bilder?
Det är nu kvällen på alla hjärtans dag, barnet sitter med ryggen mot ett element – värmer sig och äter chips. Vi småpratar om livet och grejer, och vi konstaterar att det här med livet och grejer kan vara ganska mysigt. Hennes dag har ägnats åt skridskoåkning och gångertabeller. Till slut blev till och med åttans gångertabell lite mysig.
Okej, det började en gång för länge sedan, närmare bestämt för fem år sedan då Jani och jag bestämde oss för att vi dels behövde ett projekt och dels behövde se en hel del film. Men hur skulle vi välja? Jag kunde rekommedera saker jag sett, och han likaså, men hur kunde vi ta till oss saker ingen av oss sett?
En rant om minimalism igen. Nu med en Dymo i högsta hugg. Jag går igenom mina fyra regler för min acklimatisering till ett mer hållbart och minimalistiskt liv. Även: djupa samtal med kakao.
Solbrända ben med ljusrosa nyläkta ärr efter krasch med kickbike ställer sig i vägen för min blick. Det doftar polkaströssel i luften, och solvarmt hår. En svettig lite glassklibbig hand klappar mig på armen. ”Här mamma.” Jag får en kopp kaffe i min hand.
Så verkar det finnas ett slut även på den här sommaren. Jag har läst om folkhemmet ur olika synvinklar hela dagarna, nu har jag precis lämnat in den sista uppgiften. Hoppas jag.
Hon kom om helgerna, min kusin, och glittrade och kvittrade. ”Du måste prova det här!” och jag såg på henne att hon var starkt påverkad av endorfiner, lyrisk och salig. Jag sa nej. ”Du verkar inte riktigt klok” sa jag. ”Du verkar ha gått med i en sekt” sa jag.
Det flöt förbi i flödet på Threads, Bloggfrossa, och det klack till i mig på ett sätt som bara en Madeleinekaka kan frambringa minnen. Den där perioden i mitt liv då jag inte gjorde så mycket annat än lekte med kod och byggde bloggar. Då jag hängde på webForum och snackade webbstandard, xhtml vs html5, och livet och grejer. Perioden är i minnet tonsatt av Red Hot Chili Peppers.
Jamen sen sist har jag börjat läsa på LiU, omplacerat mina kaniner – och gått med i två föreningar vid universitetet: en om foto och en om film, en digital bokcirkel, samt tangoföreningens styrelse. Allt hör ihop. Det ena fick mig att inse att jag inte kan ägna alla mina dagar åt att städa helt … Och bilen går bra?
I förra inlägget om minimalism, kapitalism, Dana och Cass pratade jag om hur man kan göra minimalism till en antikapitalistisk handling. Tvärvägra det system som påverkar oss negativt på alla plan, och politiskt uppmuntrar till fascism. Eller ja, det skrev jag kanske inte men det var vad jag menade. Har du inte läst det så … Minimalism, Dana och Cass. Part deux.