Trender, minimalistiska Japandi och maximalistiska Cluttercore

De senaste åren har en sval, sparsmakad inredningstrend florerat i sociala medier som i slutänden gjort att de flesta hem ser likadana ut. Den kallas Japandi och inspireras av Japansk och Skandinavisk estetik. Det är mycket ljusa träslag, beiga, grå och ljusrosa toner. Enfärgade möbler och mattor, få dekorationer, och helt enkelt en väldigt avskalad minimalistisk ton. Jag skulle vilja påstå att den uppstod av två anledningar; pandemin tvingade hem oss och vi tog tag i den röra som var våra hem och därmed skalade av vad vi omgav oss med – inspirerade av varandra och motiverade av den feedback som kom på sociala medier. Den andra anledningen är att vi kommit att omge oss med information varför våra hem kunde få vara en plats av vila eftersom vi ändå satt i soffan och bombarderades av information och underhållning i våra mobiler och apparater.

Men är det något människan gör så är det att hon vänjer sig.

I år har det uppstått en motpol till denna avskalade enhetliga look. Cluttercore/Messy Girl Aestetic. Starka färger, mörka träslag och framförallt mycket saker i ett organiserat kaos. Viljan att ha alla saker framme för att de är vackra genomsyrar Messy Girl Aestetic.

Kan jag få bjuda på ett klassperspektiv på minimalism?

Hur är det att göra sig av med bra att ha saker när man inte är säker på att man kan införskaffa det om man skulle behöva det? Svaret är att det är svårt, ångestladdat, och samtidigt nödvändigt att ifrågasätta allt man ackumulerar under en livstid. Jag förstår att Cluttercore är ett attraherande budskap när man har svårt att säga farväl till allt fint man samlat på sig.

Joakim von Anka var en hoarder.

Samlare är ett fenomen som ibland kallas hoarder med olika grader där nivå ett berör högar och nivå fem talar om brandrisk, sanitär olägenhet samt levande och döda djur i högarna. Allt är så att säga relativt. Jag var en samlare nivå ett innan jag sakta började rensa ur min samling. Detta rensande kommer pågå hela mitt liv eftersom jag fortfarande har en tendens att hitta fina saker på second hand som jag vill ta med mig hem. Skillnaden nu är att jag har lättare att göra mig av saker. Jag skulle kunna gå in på den psykologiska aspekten av separationsångest och hur den är kopplad till barndomen, om hur det påverkar mitt förhållningssätt till saker, om hur det är nedärvt i generationer och om hur det säkert kommer påverka mina barn om jag inte bryter mitt beteende. Men jag lämnar det så.

Det är förefallande ofta man tittar på samlare av lägre samhällsklasser och pekar på det individuella problemet att personen samlar på sig en massa saker till den milda grad att hen inte kommer in i sitt hem. Det borde tittas oftare på de samlare av högre samhällsklasser ur ett kollektivt perspektiv, och titta på problemet som uppstår när en person samlar på sig en förmögenhet på bekostnad av andras välfärd.

Behovet av att rensa kvarstår

För många saker skapar ett rörigt hem, saker flyttas runt för att ge plats när de egentligen skulle behöva sorteras i tre högar; spara, skänka, slänga. Sakerna är inte längre pengar, pengarna gav du när du köpte varan, men nu är sakerna tid. Frågan är vad din tid och din inre frid är värd.

Vi har sett Marie Kondo hiva fram alla saker och lägga dem på sängen för att sortera dem efter vad som skapar glädje inom en, och ja det är en metod men det är inte den enda metoden.

En annan metod som Dana K White tagit fram är att ta fram en sak i taget och fråga om det är skräp, donerbart, eller var man skulle leta efter den om man ville ha den. Denna modell av No Mess Declutter har hjälpt mig mycket då jag inte blivit lika överväldigad av den som KonMari-metoden. Den är också bra för stegräknaren.

Det går att kombinera minimalism och cluttercore, hur motsägelsefullt det än låter.

Svaret är essentialism, vilket blir en utmärkt medelväg när man har få slantar.

Jag har ingen stark inkomst, jag lever på min sjukpenning från månad till månad utan buffert, vilket gör att jag väljer att omskapa mitt hem till ett essentiellt hem; vad behöver jag för att det finns ett behov av det – och vad behöver jag för att det är essentiellt för mig att mitt hem är vackert? Hur långt är ett snöre och hur stor är en tårtbit, ungefär där hamnar frågan om hur många saker jag behöver ha framme för att mitt hem ska vara samtidigt vackert och funktionellt.

Själva processen har tagit tid, jag har fått jobba mycket med mig själv och min separationsångest, en sak i taget så att säga. Denna process började jag för många år sen med att plastbanta mitt hem, och sedan utvecklades det till att jag i allmänhet bantade ner mitt hem. Den stora rensningen skedde i samband med att jag bestämde mig för att flytta. Detta följdes av en intensiv månad av rensande. Vid flytten använde jag mig av No Mess Declutter när jag packade upp; var skulle jag leta efter den här manicken? Där fick den packas upp. Det roliga med den taktiken är att jag aldrig behövt leta efter något sen jag flyttade in, allt är precis där jag skulle titta efter det först.

Självklart har jag råkat göra mig av med saker som jag sedan ångrat, men jag inser att det är oftare jag ångrar att jag inte gjort mig av med saker och de doneras eller kastas i nästa rensning.

Så vad är mitt mål med min essentiella inredningsstil?
Mitt hem ska vara lättstädat; max en halvtimme att plocka undan i alla rum. Detta underlättas starkt av No Mess Declutter eftersom alla saker har en plats i mitt hem, och jag vet precis var det är.
Det ska gå att dammsuga under alla möbler utan att behöva baxa runt på möblerna eller veva fram lådor.
Mitt hem ska också vara vackert och färgstarkt med en ljus bottenfärg. Jag älskar färg och form, gärna starka gula och rosa toner ihop med teak och ek. Stilen andas lite sextiotal och alla möbler är vintage, dvs minst 20 år gamla.
Den här kanske ses som udda men jag vill att stolarna och sofforna är vända mot varandra, där mötet av varandra är viktigare än mötet med de sociala medierna och apparaterna. Genom att göra tekniken sekundär till det interpersonella skapar jag rum för samvaro och samspel.

Jag kommer alltid se essentialismen som en resa genom livet. I den här säsongen av mitt liv är det viktigt att det är lätt att ta hand om mitt hem, och viktigt att jag inte blir överväldigad i det. Messy är inte mitt mål, men extrem minimalism är inte det heller. Jag blir gladare om jag har servis till alla gäster än om jag har en skål, en sked, och en mugg.

Nu när jag tänker på det hela är nog mitt ultimata mål att vem som helst av mina nära och kära ska kunna säga ”jag kommer om fem minuter” utan att jag drabbas av kaosrelaterad panik, som jag gjorde så ofta innan jag rensade mitt hem och jag helt enkelt inte hade plats för alla saker för en snabb undanplockning. Jag har ägnat ganska många timmar åt att rensa och fundera kring det här så det blev ett mycket längre inlägg än jag hade trott och tänkt.

Tack för att du läste, skriv gärna en kommentar om din syn på minimalism, maximalism, och essentialism.