Je suis un ordbajsare

I hela mitt liv har jag velat skriva. Ni vet sådär svårt och yvigt som Baudelaire och Brontë, men samtidigt sparsmakat som Fridegård, och kaotiskt långa texter som King. Finslipade texter med grammatiska krumbukter, oxfordkommatering, och tankesprång. Jag har alltid velat skriva därför att jag snabbt insåg att det fanns en punkt i livet, detta stormande liv, där jag faktiskt kunde ana att jag kunde briljera.

Språket kom lätt till mig, och språket har stannat kvar. Vi har umgåtts under många timmar på caféer, fiskat fram ord efter ord tillsammans med kaffe och vänner. Vi har skrivit poem i både fri och bunden vers, om livet om kärleken om sorgen. Orden spritter i mig, inuti mig, och hittar kryphål ut i etern. De har sprattlat fram i forumtrådar, präntats ner i bloggar, och vevats runt i sociala medier. Jag, som en lågfriserad kaninkokerska med något vilt i blicken, står med tangentbordet i högsta hugg och orden vibrerande innanför läpparnas grin. Vi har hängt i många dagar i blekblå sken från datorskärmar, småfnissande åt formuleringar och syntax. Det är som att stoppa händerna i en ålsump och bara dra.

Jag får det eftersom jag kan det, och vill det, och törs det.

Nu törs jag det.

Nu skriver jag igen. I hela mitt liv har jag velat skriva.

Orden värjer sig inte för mig, de dansar ut genom fingertopparna, skrattande kommer de på rad efter rad. Jag tar alla ord i famnen och springer iväg med dem som en lycklig ekorre. Bara för det så värjde sig den formuleringen för mig. Jag ville säga ”deranged racoon” men fick inte till någon bra översättning. Kanske en lycklig ekorre duger gott för nu. Språket är även det avhängigt. Det råder fullständigt svengelskt kaos i mitt huvud, blandat med bilder och ljudspår som upprepas in i absurdum. Korsreferenser blandas med citat och tankar tankar tankar.

Därför vill jag skriva en bok. Till slut.

Det blir rent tekniskt min andra, eftersom min första bok Kale på bäret från 1983 faktiskt blev ”publicerad” i ett exemplar med skolkritor och stora bokstäver. Jag har det kvar. Jag lovar, det var en stor succé.

Men jag kan väl inte skriva en bok för att min mamma blev stolt en gång över min litterära talang som palt. Nej. Precis. Jag vill skriva en bok därför att orden spränger inom mig, de vill testa vidderna och vyerna, och kanske är det möjligt att bli publicerad på riktigt. Utan skolkritor.

Allt gott
Emelie

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.