Häromdagen fick jag syn på en auktion på Tradera där någon sålde sitt Raynox-objektiv.
Snabb som en örn högg jag och fick det.
Underbart.

Objektivet i sig känns rustikt och hållbart i metall med trevlig mjuk fokusering. f/2.8 som lägst och f/22 som högst, och en zoomomfång på 60 cm till oändligt. Jag är mycket hoppfull om att detta kan vara ett givet porträttobjektiv men har inte kommit till att leka porträttfotograf i det senaste.

Jag har dock testat att fotografera växter på mina promenader men eftersom vädret varit sådär har jag inte riktigt fått till den där optimala bokeh jag varit ute efter. Bokeh är alltså det tjusiga japanska ordet för bakgrundsoskärpa.

Här är en bild från Brostugans Örtagård. Som ni ser så blir detta objektivs bokeh ungefär som bubblig sockerdricka – vilket var en mycket trevlig upptäckt.

Jag är hoppfull, ett 35mm är ett bra komplement till mitt övriga objektivstall. Än så länge är mitt Pentacon 29mm ohotad favorit. Det är väldigt spännande att se hur jag sakta går från att främst fotografera med 90mm till 50mm till 29mm. Vad kommer härnäst? Fish-eye?