Visst blir jag nyfiken
I dagarna presenterade en samlad skara Kulturrådets litteraturlista till barn och unga. Det är nu den sker. Läsrevolutionen 2.0. Alla från 0-20 skulle med listan i högsta hugg berika sitt liv och sitt medvetande. Det är bara att dyka in, menar Kulturrådets representanter, rakt in i litteraturhistorien och komma ut som en kompetent ung vuxen. Jag noterar att vi är på en punkt i historien vi inte varit förut.
I litteraturhistoriekursen läser vi just nu om när samhällets ledare förfasade sig över allt detta läsande. Vad skulle unga kvinnor till med allt läsande, sätter det inte griller i huvudet på dem? Så långt har nu pendeln svängt att jag ser hur samhällets ledare försöker slå krokar i pendeln för att svinga den tillbaka. Mot läsandet inte mot läsandet. Tänk så mycket griller som sätts i huvudet hos ett folk som inget läser.
Visst blir jag glad
Visst blir jag glad. Jag blir glad av att se Tove Jansson, och Maria Gripe, och Pija Lindenbaum, och Emma Adbåge. Jag blir glad av att se John Steinbeck, och Albert Camus, och Harry Martinsson. Till och med blir jag glad av att se August Strindberg. Jag blir glad av att se flera Augustpriserade, många Nobelbelönade, och beundrade författare och poeter från 1800-talet till idag.
Jag blir glad att se hur Kulturrådet ansträngt sig att göra listan så komplett men ändå kompletteringsbar. Som klossar att bygga vidare på.
Det jag blir ledsen av är att barnomsorgen och skolan inte får resurser nog för att genomföra denna läsomvälvning. Det jag blir ledsen av är att så få skolor har bibliotek. Jag blir ledsen av att vi lägger så stor sten av detta i föräldrars händer. Det jag blir ledsen av är att ett läsande barn är avhängigt av hur många hyllmeter böcker de växer upp med. Det jag blir ledsen av är att vi inte är tillräckligt många vuxna som grundbultar in litteraturen i de kommandes medvetande; från Adbåge till Farrokhzad. Kulturrådets litteraturlista för barn och unga har så mycket potential. Men vad gör vi med det?
Visst blir läsningen något mer
För att ett barn ska inse vilken superkraft det är att knäcka läskoden och ta sig in i helt nya världar genom att stirra på tatuerade trädark och fantisera vilt. Det kräver en läskunnig vuxen. Ett äldre syskon som kan rada upp alla sina småsyskon, och kusiner, och läsa för dem. En situation som bara kan gå i arv om det faktiskt finns någon som inviger det första barnet i läsandets hemlighet.
Jag blir uppriktigt ledsen över alla medvetanden som inte innehåller otröstliga knytt. Eller nykissade gråvargar, och hur det är att vakna som en jättelik skalbagge. Medvetanden som inte vet hur det är att komma hem med en alldeles ny bok och säga ”åh, den sprakade när jag öppnade den” med ett lyckligt skimmer i blicken.
Visst blir jag mer än så
Visst blir jag glad att se att en hel del av de vars texter nu rekommenderas sett både tvivlet i blicken hos de som ifrågasätter deras läsande. Såväl som deras skrivande. Såväl som en kanonisering. Tills nu när de också – och det är såväl – kommer in på listan över vad barnen bör läsa.
Jag dansar först en krigisk dans för att morska upp mig. Jag sträcker mig i luften, jag kastar alla krokar jag har. Försöker få tag i pendeln och hjälpa till att svinga den tillbaka. Låt oss läsa ”för mycket”.
Annars blir vi så lätt helt otröstliga knytt.