Ett liv bär många kapitel i sin hand. I barndomen är nästan varje dag ett nytt kapitel eftersom tidsuppfattningen är kort och tidsrymden i en enda dag är oändlig. Tiden kanske ändå inte sätter ramarna för hur långt ett kapitel kan vara. Kanske en händelse. När vi åkte och badade och jag fick lära mig att simma helt tyst, ”som indianerna”. Eller kanske ett helt år. När jag gick i femman och tyckte hela världen var obegriplig. Eller en punkt. Innan jag träffade Madde och livet som blev efter. Eller ett personspecifikt kapitel. Eller en flytt till en ny stad. En stad som Norrköping.

En hand bär många kapitel i sitt liv. I vuxenlivet mäts kapitlen mer av stora händelser. Dagens oändlighet har bytts mot långa timmar av att vänta. Vänta i kö, till bankomaten, till kassan, till hissen, till entrén till parkeringen, till kaffeautomaten, till rödljuset slår om. Vänta. Som det besjungs. Men man vänjer sig. Sedan pang händer något. Några liv startar eller slutar sina kapitel abrupt. Plötsligt är hela livet i ens händer. Plötsligt står vi där med varandras händer tillsammans i våra liv. Sedan gör vi det inte.

Vad skulle det här kapitlet av ditt liv heta?

Ett kapitel bär många liv i sin hand. I det här livet har jag nog inte ens hunnit halvvägs. Ännu finns många tomma sidor att fylla med nya kapitel. Visst vill jag kika och se om det finns något nedtecknat om vad som kommer hända. Tjuvlyssna på vad framtiden viskar om.

Ett kapitel bär många namn i ett liv. Mitt nuvarande kapitel skulle nog heta 45, och jag inbillar mig att jag skulle döpa dem som A. A. Milne, i vilken hon gjorde saker på ett eller annat sätt men inte i någon hörna. Tidelipom. Eller ”fuffens och stolleprov på universitetet”. Jag vet åtminstone vilken dag det förra kapitlet tog slut.

Vad skulle det här kapitlet av ditt liv heta?