Å-bokeh? Det är ingen hemlighet att jag älskar bokehbollar. Just dessa har jag lockat fram med hjälp av ett särskilt samarbetsvillig Pentacon-objektiv på 29mm f/2.8. Det här objektivet är ett av mina favoriter, och det får gärna följa med mig på mina promenader runt staden. Såhär på försommaren är det särskilt härligt att gå runt Åbackarna, där Rhododendrondalen ligger med all sin färgprakt.

Åbackarna är en del av Norrköpings Folkpark och Industrilandskap och ligger i centrala delar av staden. Motala ström forsar genom det hela och skapar en härlig atmosfär. Området Kneippen ger en annan känsla med majoriteten funkis-estetik blandat med storvulna paradvillor.

Rhododendron i motljus.

Pärlor

Jag är inte särskilt upphängd på att förgrunden ska vara perfekt skärpa. Nej herreminget, hade jag varit det hade jag knappast fotograferat med de här objektiven. Det gamla kärva från 60-talet har förvisso en hög kvalitet, men knivskarp är det inte. Jag är mer ute efter helheten. Jag vill att bilden ska se tillbaka på dig. Ett porträtt av en blomma, såsom en flicka med ett pärlörhänge.

Akleja vid Brostugans Örtagård.

Förnuft och känsla

Känslan i bilden är viktigare, något mysigt skimmer i gärna mättade färger får min favör. Som bilden nedan, där färgerna jobbar på ett särskilt kulört vis. Den krispiga turkosblå bokehsamlingen i övre högra hörnet stjäl lite uppmärksamhet från den lilla humlans rumpa. Det får en att se fler saker, ögonen pendlar över bilden och finner fler skatter att ta in.

En liten hummelrumpa i Rhododendrondalen.

Kompositionen är också viktig, då jag fotograferar mycket för bakgrundens bokeh blir kompositionen lite annorlunda. Jag låter bakgrunden träda in i bilden, bli en del av den. Jag tycker det gör något stort för fotografiet. Vad tycker du?

Tittar du på förgrunden eller bakgrunden när du betraktar ett fotografi? Jag, jag tittar på bokeh. Och bilderna ser tillbaka på mig.