Sommarens största mediebrus rörde premiärerna av Christopher Nolans Oppenheimer och Greta Gerwigs Barbie. Tidigt förutspåddes det att de skulle krocka och tävla om besökarna, men istället har fans diskuterat i vilken ordning man vill se filmen. Första helgen var det tydligt att besökarna valde att titta på Barbie först.

Jag å andra sidan valde att se Oppenheimer först, då Cnema visade den på 35mm analogfilm istället för 65mm digital version. Nolan hade förvisso fått Kodak att tillverka en 65mm svart-vit kodachromefilm just för ändamålet att få en så lik bild som färgfilmen. Imponerande förstås. Men jag är svag för det analoga, och valet var därför enkelt när jag fick chansen.

Om filmen om Oppenheimer.

Filmen är en tre timmar lång periodfilm med hetsig dialog om den moraliska aspekten i att tillverka ett massförstörelsevapen, samt Oppenheimers liv som vetenskapsman och människa – och hans moraliska kompass – som misstänkt kommunist och kvinnotjusare. Det är ett försök att greppa hur han som fysiker såg på omvärlden och universum, men det är ett vagt lyckat ögonblick av att ta in att han kunde beräkna matematiskt att svarta hål existerade utan att kunna se dem.

Så var det det här med atombomben. The gadget.

“YEAH, BUT YOUR SCIENTISTS WERE SO PREOCCUPIED WITH WHETHER OR NOT THEY COULD THAT THEY DIDN’T STOP TO THINK IF THEY SHOULD.”

– Jurassic Park

Tanken på att ett massförstörelsevapen kunde användas till att regna ner över världen och därmed förstöra den är nära noll innan den skapas, och hela insikten verkar komma till Oppenheimer så snart det utplånats 200 000 människor i Japan.

Jag tycker personligen att det är synd att inte mer utrymme gavs till Bohr, och hans totala oförståelse för hur man smusslas ur ett nazistiskt Danmark utan att röja sin identitet, då han glatt presenterade sig som Niels Bohr och fysiker till allt och alla i situationer där han skulle låtsas vara någon annan.

Vad filmen inte handlar om, och det är något som är ett återkommande tema i Nolans verk, är kvinnor med egen agens. Det fanns många briljanta kvinnliga fysiker på plats i Manhattanprojektet, men av dem ser vi bara en av dem göra sin röst hörd på film. Jean Tatlock har gjorts yngre och inte alls den intellektuella utmanare hon var för Oppenheimer utan reducerat till en krävande naken kropp. ’Kitty’ Oppenheimer presenteras inte som den botanist och biolog hon var utan istället som en sur och alkoholiserad hemmafru, för att parafrasera SVTs analys av filmen.

Jag kan sannolikt inte ge filmen ett högre betyg än 2, och även om jag kunde det skulle det med kamp och tandagnisslan på sin höjd sträcka sig till 3. Frågan kring Bechdel-testet berör om en mening räcker för att ge en tre timmar lång dialogfilm en poäng för representation.

Om filmen om Barbie.

Något jag mött när jag pratat om att se Barbie är frågan om varför man skulle vilja göra en film om henne. Frågan är väl snarare varför man inte vill göra en chockrosa satir som får republikaner att fullständigt sätta kaffet i vrångstrupen?

Kommer små flickor som tjatat till sig att få se filmen förstå att det är satir? Med tanke på att det finns en stor del äldre som inte alls ser att det är satir så är det ofrånkomligen så att många unga inte heller kommer att se det. Men liksom många andra filmer kan något ha två budskap samtidigt. Vi har sett det i otaliga fall hos Disney och Marvel, där något lättsamt presenteras för den omedvetna publiken och en djupare mening till andra.

Nå nu har jag sett Barbie och konstaterar följande skillnad mellan henne och Oppenheimer. Oppenheimer är fysik för avancerade användare ur en filosofisk synvinkel om ett praktiskt tillvägagångssätt. Barbie är feminism för nybörjare ur en praktisk synvinkel i en hypotetisk värld.

Så var det det där med Ken och alla män

En intressant följd av filmen om Barbie är att fler människor fått upp ögonen för patriarkatet och hur det påverkar relationer, vilket lett till att fler kvinnor lämnat destruktiva relationer och förutfattade idéer om hur en kvinna ska bete sig i förhållande till män. Allt gott i det.

Något som jag inte uppskattar är Will Ferrell-trams. Jag orkar inte. Det drar ner betyget något.

Betygsskala

1. Filmen är så usel att jag ville stänga av, och jag ångrar den tid jag gav den.
2. Filmen är underhållande men har mycket att jobba på,
   och/eller skulle kunna få en trea eller högre om den klarade Bechdel-testet men utan ens ett försök till representation kan den inte få tillgång till hela betygsskalan.
3. Filmen har poänger men lite att jobba på som audio-visuell upplevelse.
4. Filmen är bra och jag skulle rekommendera den till alla jag känner, men den är inte en fullträff.
5. Det här är utmärkt filmskapande. Foto, musik, manus, skådespeleri, representation etc är on point.

Oppenheimer får därför en tvåa i betyg, och Barbie en stark fyra. Heja Barbie!