Förra helgen fortsatte jag och min vän ett långvarigt och mångårigt projekt att se på alla filmer i IMDB top 250; en lista som säger sig innehålla filmhistoriens onekliga triumfkort. Detta projekt har vi sysslat med sedan den 28:e december 2019 och det kommer fortsätta ett bra tag till. Med tanke på tempot är det rätt skönt att min inställning till det hela är ”Vi har hela livet på oss”. Här följer en filmrecension av Vertigo och Double indemnity.
Vertigo – En studie i brott
A former San Francisco police detective juggles wrestling with his personal demons and becoming obsessed with the hauntingly beautiful woman he has been hired to trail, who may be deeply disturbed.
En studie i brott, mer känd som Vertigo, en Hitchcock-rulle från 1959 med Kim Novak och en massa gubbar. Filmen har fått 8.3 av 10 på IMDB och ligger därmed lite halvhögt på listan. Det förstår jag inte alls. Storyn är tunn, och intrigen är vag, vissa karaktärer är inpetade av triviala anledningar och fasas sedan ut på ett obegripligt sätt. Slutet är klent och dialogen är utomordentligt fånig. Kim Novak får inte någon större roll än att vara ung och vacker, vilket är synd på så rara ärtor. Hon ska spela lite vag och tokig också, och det engagerade min medbrottsling i detta tittande, men mellan tokigheterna gör hon det fullkomligt obegripliga i att bli förälskad i gubben som stalkar henne. Kom igen.
Jag har kroniskt svårt för filmbesättningar där det är en orimlig åldersskillnad mellan det romantiska paret. I det här fallet 25 år, vilket är en längre tid än vad Kim Novak vid det här tillfället hade levt. Om det ändå fanns någon kemi mellan dem, men icke, det var som att titta på en rynkig sköldpadda mula i sig salladsblad.
Det känns som en nominering till filmhistoriens lista just för att det är Hitchcock och inte på egna meriter. Hitchcock snurrade in sig på att ha så många plottwists som möjligt, och snurrade bort sig i svindeln.
Betyg: 
kan inte rekommendera.
Double indemnity – Kvinna utan samvete
A Los Angeles insurance representative is seduced by an alluring housewife into a scheme of insurance fraud and murder that arouses the suspicion of his colleague, a claims investigator.
Kvinna utan samvete, eller Double indemnity som den heter, kom 1944 och var på vippen att få några Oscars men det blev istället Ingrid Bergman som vann för bästa kvinnliga huvudroll för någon krigsfilm. Redan i de inledande minutrarna kände vi att det var något helt annat än den fåniga Vertigo. Nå den är inte helt härlig rakt igenom, sexismen och rasismen är mer påtaglig, ett exempel på det är hur Mr Gorlopis framställs som en dum och girig invandrare men spelas av en nedsmutsad vit person. Eller hur Phyllis berömmer Walter för att han har så fint hemma och frågar om det är någon som tar hand om det åt honom, och han svarar att han har ”en färgad kvinna som kommer hit några gånger i veckan”. Inte helt härligt 80 år senare.
Jag och min vän hade också en imaginär dryckeslek där vi tog en hypotetisk shot varje gång Walter sa ”Baby”. Min vän gissade att det skulle bli 21, jag sa att det skulle bli fler. Det blev 26 stycken. Hade shotsen varit mer substantiella än hypotetiska hade vi varit medvetslösa långt innan filmen var slut.
Handlingen var ganska förutsägbar och slutet förvånade inte, men det var snyggt levererat. Den får ett pluspoäng för att det inte är stor åldersskillnad mellan Walter och Phyllis.
På IMDB får den 8.3 och av mig får den en 5:a. Det finns bättre film att ägna en lördageftermiddag åt, men den var tillräckligt underhållande för den här gången.
Betyg: här i bloggen får den en tvåa eftersom jag ger jämna betyg och alltid rundar neråt.
För förtydligande om min betygsskala se här.
Boktips?
Slutligen ett boktips för murkna mulna höstkvällar. The Canterville Ghost av Oscar Wilde.
Det finns som ljudbok på Spotify på svenska och på engelska. Syrlig, sarkastisk, och härligt dryg med ett något sentimantalt slut. Precis som man vill ha sin Wilde.
Posters från www.imdb.com , bild på Eilan Donan Castle av René Bastien.