En gång i tiden var jag frontend-utvecklare, och rådgivare inom webbstandarder och användarvänlighet. Det var ett roligt och motiverande arbete att förändra sättet webbplatser var byggda. Men sedan kom livet in i en annan riktning när jag var föräldraledig 2013-14 med min yngsta, och jag kände då att jag kom ifrån allt vad programmering heter. Under de här åren klev nya tekniker fram med stormsteg och jag insåg när jag var på väg tillbaka till arbetslivet att jag var tvungen att studera hur jag än skulle göra. Dessa studier inleddes lite försiktigt med en kurs i Sociala medier och digital kommunikation vid Högskolan i Kristianstad.

Sen var det vad jag skulle fortsätta med – programmering kändes kört då alla högre utbildningar i dessa ämnen kräver matematik, vilket jag inte har i den utsträckningen. Jag visste att jag inte kunde flytta pga barnen så det var Linköpings Universitet eller distansstudier som gällde. Började bläddra i katalogen hos studievägledaren, hela tiden hoppade jag över en märklig utbildning som hette Kulturvetarprogrammet. Det verkade flummigt, så det ville jag inte ens läsa om. Men till sist fanns det bara den kvar att läsa om, och det var som att en liten änglakör seglade in från vänster och sjöng i kör. Ett ljus gick upp, det var kulturvetare jag skulle bli.

Jag kom in och det var mina lyckligaste 1,5 år på grundutbildningen. Alla ämnen var en fröjd, och vi läste historia, filosofi, konst och litteratur epokvis från mänsklighetens början till idag. Mitt mål med det hela var att ta en delad kandidat i konstvetenskap och historia, och påbörjade min specialisering i konstvetenskap.

Sen small det på alla fronter i mars 2017.

Inte studierna men jag klarade inte att upprätthålla dem när jag var så emotionellt, psykiskt och fysiskt ansatt från alla håll och kanter. Ångesten var fullständig och jag bara grät. Jag försökte studera under sommaren efter men jag var för trasig.

Hopp till december 2023 när nya ansökningar har gått iväg. Jag har försökt göra en prioritetsordning men historia fick komma först den här gången då jag insett att det är det ämnet jag saknat mest under de här åren av sjukskrivning.
Hoppet är stort då det inte alls är samma förutsättningar nu som då: kokoskorven är inte längre 4 och kräver inte örtifjorton miljarder VAB-dagar & har nu en regelbunden kontakt med sin pappa, de stora barnen är vuxna nu, mina föräldrar mår bättre, jag är inte ensam, och jag mår bättre. Sammanfattningsvis: 2017 var ett särskilt sorts helvete men 2024 är jag mycket hoppfull inför.

Nu väntar jag på att ansökningen ska behandlas och det är otroligt nervöst. Svar önskas nyss. Jag har träffat en studievägledare och diskuterat möjligheten att ta en filosofie kandidat i historia, och det skulle kunna ske på ett år för det är bara fördjupningskurserna kvar. Under de här åren jag varit sjukskriven har Kulturvetarprogrammet bedömts som att det är svårt att locka studenter till det, och därför lagts ner.

Det skulle förstås vara otroligt roligt att ta en magister i historia.

Det är så otroligt lätt att vara helt historielös och bara titta på vad jag skulle kunna klara av i nuet. Nej just nu kommer jag inte kunna klara av att läsa på så avancerad nivå – men det är ju därför jag sökt till kurserna som bygger upp till den nivån. Just nu fokuserar jag på att jag ska komma in en termin i taget, och färdigställa en delkurs åt gången.

Eftersom jag har haft en rådgivande roll i mitt yrkesliv förut och trivts med det fortsätter jag gärna med det, men inom andra ämnen… det här kan utveckla sig hur intressant som helst.

Svaret kom idag

Jag ska börja plugga historia den 22:e januari. Wiieee.