En gång i världen, för 44 år sedan, strax efter att människan uppfunnit stenyxan och det upprätta gåendet – då föddes jag. Omgivningen undrade såklart vad detta lilla barn skulle tänkas heta och mina föräldrar svarade ”Emelie”.

Tidstypiskt som för alla årsringar hade omgivningen åsikter om detta och mina föräldrar fick höra att jag skulle kallas ”Ämli”, ja precis som en särskilt ämlig tant i Brännudden. Så nej. Det blev inte så, de valde ett annat namn som jag gått under sedan dess.

Nu kände jag att det var dags att byta ’tillbaka’ till mitt riktiga namn, det namn som en gång valde mig. För det har alltid känts så sedan jag fick veta historien om ”Ämli”. Det var det namnet jag ville ha, dialektala uttal till trots. Jag är helt okej med att på bredaste östgötska kallas Ämli. Mitt förra namn har jag inte kvar, skatteverket hade inga åsikter om namnbytet, mitt id säger något annat.

Så hej, jag heter Emelie.