Den senaste veckan har jag formulerat mig i en hemtenta i Litteraturvetenskaplig textanalys. Att skriva textmassa är i sig inte ett problem för mig. Att ge det någon slags vetenskaplig substans är inte heller ett problem. Jag gillar noter och har lätt att komma ihåg var jag läst det med relevans. Problemet uppstår när det … Hemtentamonstret och den bloggosfäriska essän
Jag konsumerar väldigt mängden poddar, och den här veckan vill jag ta tillfället i akt och tipsa om två guldkorn jag hittat i flödet. Av en slump handlar båda dessa om fiskar!
Vem behöver inte lite insikt om fiskforskning och hur vi tar hand om våra fiskar?
Jag lyssnade precis på en poddradio där de jämförde livet med en dans. Inte vilken dans som helst, det kan vara till din favoritmusik och det kan vara så att du släpper loss fullständigt. En dans går inte ut på att ta slut, en dans går ut på att vara närvarande i rörelsen.
och därför bör man lära sig så mycket man kan, tycker jag, säger Daniel Hermansson i en intervju med Linköpings universitet i samband med att han blir utnämnd till årets folkbildare.
Jag har börjat fråga andra om de är en skrivare eller en läsare, en bekväm liten konversationsstartare, och jag har funnit…
En rant om minimalism igen. Nu med en Dymo i högsta hugg. Jag går igenom mina fyra regler för min acklimatisering till ett mer hållbart och minimalistiskt liv. Även: djupa samtal med kakao.
Nu har det gått någon månad in på mitt nya program och jag känner fartvindarna fladdra vid öronen. Kurserna överlappar varandra på ett sätt som påminner om Tetris, där vi bara får T-bitar att pussla med. Problemet är ju att vi inte vet om det kommer ett T till. Kommer vi få ut en hel … Vi kommer in i oktober
Ett nytt hopp. Jag vässade alla mina pennor häromdagen, det är ganska många pennor, och jag fick skavsår på fingrarna av att vässa dem alla. Här organiserade jag min mailkorg idag, sorterade och rensade tills hela inkorgen var tom. Jag har läst flera böcker, för nöjes skull och en för att det är en kommande … Ett nytt hopp
Solbrända ben med ljusrosa nyläkta ärr efter krasch med kickbike ställer sig i vägen för min blick. Det doftar polkaströssel i luften, och solvarmt hår. En svettig lite glassklibbig hand klappar mig på armen. ”Här mamma.” Jag får en kopp kaffe i min hand.
Så verkar det finnas ett slut även på den här sommaren. Jag har läst om folkhemmet ur olika synvinklar hela dagarna, nu har jag precis lämnat in den sista uppgiften. Hoppas jag.
Vårens studier i historia vid Linköpings universitet gick allt väl, där jag skrev ett arbete om synen på lösdrivare i svensk media under ett avsnitt av historien. Arbetet går att sammanfatta med att synen inte var positiv, snarare avhumaniserande. Jag fann att det inte skiljer sig stort från dagens syn på bristande vandel. Sommarens första … Klockan är ett och allt är väl
