Jag lyssnade precis på en poddradio där de jämförde livet med en dans. Inte vilken dans som helst, det kan vara till din favoritmusik och det kan vara så att du släpper loss fullständigt. En dans går inte ut på att ta slut, en dans går ut på att vara närvarande i rörelsen. Om man längtar efter att dansen tar slut försöker man dansa till fel musik, eller kanske efter någon annans pipa.

Närvaro, närvaro, närvaro.

Här försöker jag vara närvarande i mina danssteg, och medveten om vilken musik det är jag dansar till. Om musiken jag hör för mitt inre är i samklang med min vilja blir dansstegen lätta och rörande.

Varför är det så infernaliskt svårt att vara närvarande i sitt eget liv? Hur kan vi göra det mer motiverande att lita på sina egna fötters rörelse, sin balans, och sin musikalitet? I mångt och mycket går vi runt och tittar på fötterna, vevar med armarna och försöker få tag på Någonting, och är helt döva för vad vi vill med våra liv.

Vi kan inte, som jag skrev i inledningen, gå runt och längta efter att dansen ska ta slut. Vi behöver släppa loss vår inre musik. Vi behöver göra oss själva lyckliga. Det är ju inte så jäkla lätt alltid. Det första vi behöver göra är väl sannolikt att komma fram till vad vi vill. Vad vi vill bli när vi blir stora.

Vad du för att skapa samklang, närvaro, och lycka?

Allt gott
Emelie