Ett liv bär många kapitel i sin hand. I barndomen är nästan varje dag ett nytt kapitel eftersom tidsuppfattningen är kort och tidsrymden i en enda dag är oändlig. Tiden kanske ändå inte sätter ramarna för hur långt ett kapitel kan vara. Kanske en händelse. …
Jag lyssnade precis på en poddradio där de jämförde livet med en dans. Inte vilken dans som helst, det kan vara till din favoritmusik och det kan vara så att du släpper loss fullständigt. En dans går inte ut på att ta slut, en dans går ut på att vara närvarande i rörelsen.
Hela vårt samhälle är uppbyggt kring idén att vi ska köpa saker. Telefonen du läser det här på är inte gjord för att hålla, reklam säger att du behöver köpa en ny varje år, och batteritiden går i stå redan efter ett halvår. Modet skiftar otroligt fort, och bara klackarna på skorna talar om för alla om de är nya eller om du är inne på andra eller femte säsongen med dem. Den stora färgen är koboltblå ena året och kalasgrön andra. Vi får absolut inte komma till någon social tillställning i fel färg. Kort sagt, du bombarderas med åsikten att allt du har är fel och gammalt och du behöver köpa nytt nytt nytt.